Koltrasten Klara har fått ungar!

Klaras förra bo som hon byggde så öppet på en grangren blev ju snabbt plundrat tidigare i somras. Jag tyckte synd om henne och hoppades att hon skulle försöka igen.
 När jag gick i skogsdungen bakom vår trädgård så såg jag något som liknade lite torra löv i grenklykan på en smal tall. Denna tall har en topp som blivit avhuggen en gång i tiden så det bildats fyra nya grenar som strävar mot toppen.
 
Jag gick närmare och fick syn på en mörk fågelstjärt bland löven.
 
På andra sidan stack det ut en liten näbb.
 
Klara hade byggt ett nytt bo på det mest öppna stället av alla i skogen. Vilken rovfågel som helst skulle kunna plocka ägg eller ev. senare små fågelungar från ett helt öppet smörgåsbord. Lilla Klara, tänkte jag, hur ska detta gå. Jag tittade till henne med jämna mellanrum och alltid stack det upp en koltraststjärt från boet. OK, än finns äggen kvar tänkte jag. Någon vecka senare när boet verkade helt övergivet och ingen koltrast syntes till så bestämde jag mig för att klättra upp på stegen och kika efter.
 
Döm om min förvåning när där låg två små söta koltrastungar alldeles tysta i boet. Jag klättrade snabbt ner. Tittade förbi senare på kvällen och då var Klara där och matade samt värmde sina ungar, bra. Har tittat förbi boet då och då för att kolla läget. Det är alltid helt tyst så koltrastungar visar tydligen inte att de är där. Oftast ser det tomt ut och Klara syns inte till.
I helgen blev jag nyfiken igen på om boet var tomt så jag tog fram stegen igen.
 
Visst var Kalle och Kajsa kvar och nu började de få fjädrar.
 
Så slutligen i dag klättrade jag upp igen, fyra dagar senare, och nu såg Kalle och Kajsa ut som små mini koltrastar. Fulla med mjuka fjädrar låg de helt stilla och tysta. Boet ser alltså helt övergivet ut och någon koltrastförälder syns inte till. Tydligen får koltrastungar inte mat lika ofta som småfågelungar i holk. Dessutom är de helt tysta och ligger och trycker i boet. Från marken syns inga ungar alls. De verkar inte sticka upp huvudena och tur är väl det när de ligger så öppet. Nu är Kalle och Kajsa så stora att de nog flyger ut när som helst. Hoppas att de kommer och badar i fågelbadet sen. Skulle vara kul att få se dem utflugna!
 
Här finns inga nötskrikor eller kråkor för tillfället. Hackspettarna har fått ut sin unge för länge sedan så det är lugnet självt i skogen. Det tror jag är räddningen för denna lilla sensommarkull.
 
 
 
Grattis Klara till dina söta ungar och lycka till!
 
På återhörande,
Alexandra :-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0