Nu tycker jag att vi kan säga att sommaren kommit, i alla fall försommaren. Ljumma vindar och lätt sommarregn även om det har blåst otroligt hårt i ett par dagar. Holkarna har vinglat hit och dit. Särskilt Tittis som står på en stolpe men även Tinas på björken har vinglat betänkligt. De har inte blåst ner som tur är.
Blåmesen Titti matar på och har vad jag kan se fortfarande alla 10 i livet. Hon kommer troligtvis inte kunna ge dem tillräckligt med mat då hon är ensam att både värma och mata dem. Blåmesar lägger ofta många ägg, 10-12 är inte ovanligt, och de kläcks oftast under minst två dagars tid. Det gör att en del av ungarna naturligt är mindre och honan väljer då att inte mata dessa om hon är ensam. Det ökar chanserna för de lite större ungarna att klara sig.
Ca. 20 procent av blåmeshanarna är polygyna och ca. 35 procent av honorna lever i sådana partnerskap enligt expertisen. Att en blåmeshona får sköta skötseln själv är alltså inte helt ovanligt men ändå jobbigt för henne så klart. Senast i dag såg jag när Titti träffade på Totte i körsbärsträdet och hon gick ner i samma lekinvitställning som när de parade sig med utsträckta darrande vingar. Totte bara ignorerade henne och flög i väg med Titti snabbt flygande efter. Fräckt! Inget ansvarstagande där inte. Titti kom snabbt tillbaka med en ny liten larv i munnen till ungarna. Jag blir riktigt rörd av att se hennes flit. Hoppas att det kommer att gå vägen för henne att föda upp några ungar tills de blir flygga.
De 200 gram mjölmask som jag köpte från Vivara, mini och vanlig, har nu kommit väl till pass. När de kom var det med viss skräck som jag öppnade kartongen och såg plastförpackningarna med sitt krälande innehåll. De har förvarats svalt och i förrgår fyllde jag mataren för första gången. Det gick bättre än jag trodde att det skulle göra och resterande gäng i plastburken fick lite vetekli som mat och ett par droppar vatten. De första fåglarna som flög in genom matarens skyddsbur stannade upp och stirrade på maskarna. De åkte snabbt därifrån utan någon mask i näbben. De ville antagligen ha läckerbitarna som jag haft till dem där innan och maskar var inte vad de väntat sig. Nu är det en strid ström av både talgoxar och nötväckor som glatt fyller näbbarna. Talgoxarna tar bara en i taget medan nötväckorna tar flera.
Lilla talgoxen Mirre verkar extra glad över stödmatningen nu när Robban försvunnit ur bilden och hon både äter själv samt matar de två ungar hon har kvar i strid ström.
Mirre på väg mot holken med en spindel?
En sur en som inte når maten längre!
Talgoxen Tinas ägg kommer att kläckas vilken dag som helst nu. Kanske i morgon?
På återhörande,
Alexandra :-)
